Translate

lördag 11 februari 2017

Kap Verde

Hej vänner där ute.
Nu måste jag väl ändå ge lite rese historia från vår härliga semester i februari. Nu har jag fått in bilderna i burken så jag kan dela med mig.
Patrik och jag åkte en vecka till ön Sal , en av flera öar i Kap Verde. Vi bodde i Santa Maria som ligger söder på den lilla ön. Vi har aldrig varit så här långt söderut tidigare. Söder om ekvatorn.

 
Vägen från flygplatsen söderut. Sand sand och åter sand. Här lyckades jag fånga lite grönska från bussens fönster. Annars är det ett tämligen magert landskap.
 
 Vy från balkongen. Kap Verde är vindsurfarnas paradis, populärt för vattensporter av olika slag. Inte konstigt då det blåser konstant. Det var en fröjd att sitta och titta på duktiga surfare och även roligt och spännande att se turister som vågade sig på bedriften att stå på en bräda på vågorna. Intressant.
På stränderna och ja överallt var det mycket lösa hundar. Men någonstans så hade folk koll på varje hund ändå. De fick mat, de sågs efter. Det fanns ingen hundskit någonstans utan var rent och fint. Vi såg vid flera tillfällen hur personer fångade in en hund och bar den, ofta med tvång, ut i böljan den blå. Ingen hund var ju pigg på det, men fick desto bättre fart på benen då den väl kom i land igen efter en tvätt. Då skvätte sanden runtom minsann.
Även på hotellet fanns det mängder med lösa katter. Men alla var rena och fina. Jättesöta och trevliga.

 
På Kap Verde betalar man en turistskatt, direkt på hotellet. En del av den går till detta sk barnhem dit barn kan komma efter skolan och få mat och hjälp med läxor. Här kan man få lämna in saker man inte vill dra hem från semestern, ja man kan tom få vara där en stund om man vill , med barnen för att hjälpa till. Det behövs händer och vänliga själar.

 
På Piren var det tjockt med folk under förmiddagarna då fiskebåtarna la intill med sina fångster. En salig blandning av olika människor likväl som fiskar. Jättespännande. Vi var lite sugna på att åka ut och fiska men då vågorna gick så höga så vågade vi faktiskt inte äventyra det. Vi ville hellre äta en god middag även den kvällen.

 
Här rensar en man sin fångst. Han hade bla fått upp en tonfisk på 18 kg. Diskussionerna var ofta högljudda, inte minst då kvinnor var med. Vad diskussionerna gällde förstod jag inte, men kanske var det priset, vem som skulle få köpa eller, ja inte vet jag. Intressant var det i alla fall.
 

 
Dessa underbara blommor. Bogamville. I olika färger klängde de längs husväggar, framförallt vid hotell.

 
Kontrasterna såklart stora. Kvarteret bredvid hotellet kunde se ut så här.
Vi såg ganska många människor som var handikappade på olika sätt. Och då menar jag verkligen handikappad. En kille hade ett krokigt ben som var längs hans höft, alltså i jämnhöjd med höften. Men jag såg honom både springa med kryckor och cykla i alla fall. Otroligt hur han kunde.
Några uteliggare såklart. Men de störde inte. Jag upplever nog att det tiggs mycket mera här hemma vid våra affärer nu istället. Faktiskt.
 
Under söndagen besökte vi en katolsk kyrka där det hölls gudstjänst för allmänheten. Kyrkan var fullsatt och det var mängder med stolar uppställda utanför som också var fyllda av människor. Genom de öppna fönstren kunde vi lyssna till ljudet från härlig sång, gospel.
 

 
Solnedgång ved vår balkong. Denna fantastiska sol. Något som jag inte har upplevt tidigare och som verkligen visade att vi var på andra sidan ekvatorn var månen nattetid. Vår måne då den bara är en skåra så är den ju alltid lodrät. Men se här var den lodrät. Jag har aldrig reflekterat över att det är så.
 
 
Ja, det var en härlig resa. Kap Verde är en ö att besöka om man vill ha lugn och ro. Eller om man vill vindsurfa förstås. Vi är ju inte så begivna på vattensporter så vi njöt av att läsa istället. Jag njöt av två böcker faktiskt under denna vecka. Och tänk vilken skön avkoppling det är att läsa.
Hemresan gick också bra. Vi landade i Göteborg klockan ett på natten. Körde hem och la oss i sängen vid fyra. Klockan sex gick vi upp och vid åtta var jag på sjukhuset för att få berätta för ett tjugofemtal personal på onkologen om vår verksamhet i Hjärtats Hus. Så då var vi tillbaka i verkligheten igen.

Nu har några dagar gått och vi har kommit tillbaka i verkligheten. Vi hade öppet i flygeln under onsdagen igen, som varje onsdag nu. Hjärtats Hus. Denna dag hade vi minst trettio besökare och flera bevis på att även närstående behöver möta andra och få stöd. Så det känns så rätt. så berikande att få vara en del av detta.
På torsdagskvällen var jag med på mitt sista styrelsemöte i Bröstcancerföreningen Victoria. Nu vid årsmötet kommer jag att lämna mina uppdrag där. Ja, inte alla föresten. Jag kommer troligen att fortsätta att ansvara för både facebook och hemsidan. Om ingen annan intresserad anmäler sig förstås. det vore toppen.  Hör av dig i så fall, jag lämnar det gärna till någon som känner sig motiverad.
Men nog känns det kluvet att lämna detta gäng. Vi har kommit varandra tämligen nära under dessa år. En sådan här styrelse blir ju väldigt nära in på skinnet då vi har många saker gemensamt i och med den sjukdomshistoria vi bär på. Och att man hjälper varandra på ett väldigt naturligt och gediget sätt. Ja, jag kommer att sakna dessa kvällar. Men ibland måste man välja för att orka med. Och för att göra ett bra jobb.
Jag har också valt att gå ur Patient och närstående rådet i Regionen. Nu skall jag fokusera på vårt företag och Hjärtats Hus.  Och lite annat förstås. Jag är inte orolig att bli sysslolös, inte det minsta.

Nu är klockan slagen för att inta lite mat känner jag. Och hundarna behöver nog rastas igen. Vi tog en långpromenad på morgonen, en skön morgon om än lite kall om näsan. Men jag gillar ju vinter. Ja, jag skulle faktiskt sakna naturens växlingar, årstiderna osv. Att bo permanent i ett land som nere i Afrika tex, skulle inte vara något för mig. Att alltid ha sol och blå himmel., att alltid lyssna till havets vågor mot stranden. Nej, det är inte min grej. Men jag är oerhört tacksam att ha fått uppleva även den delen av världen.
Då vi kom hem efter vår resa, fick jag faktiskt stanna upp vid fönstret flera gånger första dagen. För att njuta av snöflingor som föll tyst och stilla mot marken, för att se solen som kämpade för att bryta sig fram bakom molnen, för att lyssna till total tystnad då inga vågor syntes till.  Att då dessutom få se rådjur strosa utanför fönstret, fåglarna som äter från fågelbordet, räven som går över isen. Katten som smyger runt knuten för att få komma in i värmen. Ja tänk så bra jag har det.
Och snart får jag ge mig ut och angla. Nu sjunger det i isen då det är många minus på nätterna. Nu blir det en fin is att ge sig ut på.
Nu önskar jag er alla en fortsatt fin helg. Var rädda om varandra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv gärna en kommentar här om du vill.