Min kompis fotografen

                                       Kolla vilken bild......
Helt magisk. Jag blir helt lyrisk och jag är så glad att jag har Nancy som vän här på facebook också där jag får ta del och njuta av hennes bilder. Nancy och jag gick på Förskollärarutbildningen tillsammans för ett antal år sedan och man förstod redan då att hon hade öga för att se det vackra. Hon har verkligen förmågan att fånga ögonblicket, eller hur? Åh så sugen jag blir på att äga en fin kamera och få go på fotokurs hos dig Nancy. 

 

Jag får själv ägna mig åt att berätta historian om höstens sista utflygning här på gården. Nämligen svalorna. Jo, det blev minsann två kullar i år också, precis som förra året. Men två helt nya bon. Förra sommaren nyttjade man samma bo men se det dög inte i år. Nej, i år byggdes det två nya på vår altan och jag kan inte med att förstöra dom såklart utan har följt deras uppväxt med stort intresse.

I årets andra bo såg vi så småningom fyra små  huvuden sticka upp och bli ivrigt matade av föräldrarna. Och denna  höst var det ju tämligen gott om mat. Luften var full av gott. Och det är klart att byggmaterial finns det ju gott om då vi har flera hundar som har go päls att isolera med, eller i alla fall bädda med.

Fredagen den 9 september, klockan var 8 på morgonen, jag satt vid tvn och åt frukost. Brukar inte göra det men turligt nog gör jag det just denna morgon. Ser boet från soffan. Ser hur det är mer aktivitet i boet än tidigare.

Då jag räknar huvudena ser jag att de är tre och förstår då att en har flugit ut. Nu blir det ännu mera spännande att se vad som händer.

En vuxen kommer och sätter sig på kanten, flyger iväg. En av ungarna sätter sig på kanten, sträcker ut sina vingar, putsar och tvättar sig, sträcker ut sig lite igen och så........ sträcker den ut vingarna för att för första gången i sitt liv flyga......

Vilken känsla det må vara.

Två ungar kvar. Nu kommer en vuxen svala igen och sätter sig på kanten. Måntro om den säger till sina små ungar att "Var inte rädd, du KAN flyga"?

Ja, detta är helt fantastiskt. Det gjorde min fredag till en jättefin dag. Jag får följa hur en efter en tar steget ut i luften. Den sista att lämna boet tar extra lång tid på sig. Jag tänker ett tag att den nog inte är redo att lämna boet ännu, kanske den behöver några dagar till för att växa till sig.....

Men nej då. Efter en stund till så sträcker den ut också och lämnar tryggheten i boet.

Vilket skådespel.

En annan underlig sak denna höst har varit hur arg en av föräldrarna har varit på mig. Jo, faktiskt. Trots att jag verkligen lät dom få göra ifrån sig på trappsteget och husera på vår altan. trots det var hon/han arg på MIG. Ja, det var främst mig.

Så fort jag kom ut på den sidan huset så började det sjungas på svalors vis över mitt huvud och det dröjde inte länge till förrän hon/han gick till attack mot mig. Ja, det var som ett viggenplan tog sats från  hög höjd och siktade mot mitt huvud. Gång på gång på gång på gång.

Alltid lika skickligt, kunde känna  hur den nästan snuddade vid mitt hår, som för att varna mig från att gå för nära. Jag var väl mest rädd att den skulle krascha i mitt huvud! Tala om att kunna parera sin flygning otroligt skickligt.

Tiden som följde tillbringade ett tjugofem tal svalor stunder på antennen på taket. Viss flyguppvisning som för att tala om att nu är vi snart beredda att åka söderut. Snart är vi samlade och färdiga, beredda på en lång flygning. Några dagar......sedan blev det tyst....

Nu är svalorna borta,  flugit iväg till sydligare breddgrader antar jag.

Du lilla svala, välkommen tillbaka nästa år. Era bon finns kvar, bara att flytta in till våren igen. Jag längtar redan tills ni kommer tillbaka.

 

 

Vackra vyer. Vacker höst.

Hej vänner.
Så är det söndag kväll igen. Nu skall man vara pigg och full laddad inför en ny vecka. Nu skall man vara utvilad och förväntansfull inför vad som komma skall. Eller?
Ja, dagarna blir inte alltid vad man tänker sig. Inte heller helgerna. Jag har egentligen inte gjort något speciellt ansträngande i helgen men är ändå väldigt trött känner jag. Men nu har jag natten på mig att återhämta mig. Sedan blir det en måndag med nya utmaningar. Ny vecka som är som ett oskrivet blad. Och nog är det väl spännande, så säg.
Vad jag har i min almenacka är förutom arbete här på gården att det är dags för styrelsemöte i bröstcancerföreningen igen. En kväll skall jag ha mysigt med ett par gamla arbetskamrater , spånar som bäst vad jag skall bjuda på att förtära. På onsdag är det Hjärtats Hus som gäller. Mm.
Hjärtats Hus ja. Tänk att det blev verklighet i alla fall. Denna innovation som jag kämpat för i flera år. Nu har vi öppet i den mysiga flygeln varje onsdag eftermiddag. Och varje gång kommer det nya besökare, var och en med sin ryggsäck som de kämpar med. Somliga med lättare gång och lättare innehåll än andra. Alla är vi så olika. Jag har redan fått möta så många olika personer, lyssna till så många olika öden. Utifrån traumat med cancer så kan det ju såklart se väldigt olika ut.
Somliga har den där rädda blicken, den som säger att de tror att döden väntar direkt bakom hörnet. Somliga har fått lite distans till eländet och kan skämta om tillvaron som tog en vändning i deras liv de inte hade planerat eller tänkt alls. Somliga har kunnat greppa tag om en envishet och en målmedvetenhet som är enormt fascinerande att få uppleva. Somliga är tysta, somliga pratar mycket.
Ja, vi är alla så olika. Och så får vi mötas här under samma tak, i samma mysiga lokaler, bland trygga volontärer där vi får dela våra tankar och upplevelser. Livet är rikt mot mig. Verkligen rikt. Jag är så tacksam för varje samtal jag får dela med de människor jag möter. Tacksam för de medarbetare som kommer för att hjälpa, människor som vill komma för att höra om vår verksamhet. Människor som vill att vi ska komma och berätta om Hjärtats Hus för andra. Ja, det är verkligen oerhört spännande.
Tänk att det blev så här! Pusselbitar faller på plats.
Hur kommer det sig egentligen?
Förra onsdagen fick jag frågan av en besökare. "Hur kommer det sig att du har jobbat för att få till denna mötesplats? När började du?"
Ja, det är ingen enkel fråga att besvara.
Jag får verkligen tänka en stund, suga på svaret, formulera tankar i mitt huvud innan jag försöker mig på ett svar.
Mitt svar är flera. Så här i efterhand så känns det som det är en kedja av händelser , där det ena leder till det andra, så som livet ju ofta är.
 Hur jag efter min cancerbehandling skrev boken och beslöt mig för att trycka den. Hur jag sedan deltog i konferensen Utvecklingskraft i Jönköping då jag berättade om min sjukdom och boken. Hur jag kom med i bröstcancerföreningens styrelse och andra grupper, hur jag allteftersom tiden gick mötte allt fler som kände sig ensamma och rädda, den där osäkerheten då man "skrivs ut som färdig" efter behandlingarna men står orolig bredvid och försöker förstå vad man har varit med om. Jag möter så många berättelser på olika sidor på media , cancerföreningar etc som uttrycker detsamma. Hur jag möter många som är närstående som känner sig otillräckliga och slut. Ja, då måste man väl göra något , eller?
Jag hör talas om Maggies Cancer Caring Center i Skottland , jag lyckas ta mig dit för att på plats få möta besökare och volontärer. Här tänds en låga inom mig som sedan dess är svår att släcka.
Jag jobbar timma ut och timma in för att försöka sätta en modell som skulle kunna fungera i svenska samhället. Jag slukar allt som går att läsa , om hur patienter och närstående kommer i kläm i olika sammanhang inom och utanför vården.  Kanske som en sporre för mig att orka kämpa vidare.
Jag sprider ringar på vattnet genom att prata och prata med allt och alla. Politiker, beslutsfattare, läkare, andra proffesioner inom vården. Osv Osv Osv.
Och min familj orkar med mig..... Jag har många gånger känt mig tjatig i mitt jagande efter ett Hjärtats Hus.
Och längs hela denna resa så möter jag människor som just här och just då kan hjälpa till på olika sätt för att få drömmen att bli sann. Personer som jag mött för flera år sedan kan helt plötsligt komma att betyda något helt annat i ett senare skede.
Förra veckan stod jag framför grupper av åhörare på konferensen Utvecklingskraft igen. Men denna gång pratar jag inte om min bok, nu pratar jag om Hjärtats Hus idag. Om verksamheten som vi faktiskt bedriver nu. Det ena leder till det andra.
Ja, det var ju som du förstår en väldigt kort sammanfattning. Det har ju varit många sömnlösa nätter och många gånger har jag ställt mig frågan vad jag egentligen håller på med.
Men nu är vi här. Nu har vi vårt Hjärtats Hus.  Ja, i alla fall en tid. Vi har fått det lovat att vi kan hålla på i arton månader som projekt. Men i vår värld så är vi bara i början på något som skall bestå, något som skall vara en självklar del i samhället i framtiden. Sakta sakta formar vi vår innovation till en verklig föränderlig verksamhet. Man måste tro på det man gör.

....................................................................................................................................................................

Hur det kan bli. Nu är det måndag morgon! Jag kom av mig i går kväll. Orkade inte skriva mera. Lusten tappade taget om mig. Men nu är jag tillbaka igen. Eller kanske var det tv programmet Genikampen som tog min uppmärksamhet, ja så var det visst. Jag gillar det programmet.

Framför mig har jag nu en lista med saker som måste göras nu direkt på morgonen. Flera samtal som skall göras, kontoret mm. Sedan hoppas jag hinna ut idag och måla vidare utomhus. Vädret är ju fortfarande helt perfekt för det. Vilken höst vi haft så här långt. 

Vill lägga till några bilder från vår vik. Tänk att samma vy kan se så olika ut vid olika tidpunkter. Visst är det häftigt, vår moder jord så säg.

Hoppas du får en riktigt bra vecka. Att du får många goa skratt, det mår vi bra av. Att du får njuta av naturen och hösten, det mår vi också bra av.
Nu kör jag vidare mot nästa punkt på min lista.